"Jag går bio ensam – och Tarantino gör teaterdebut"

Jag sitter i mörkret, skärmen lyser upp ansiktet och ingen annan är här. Det är min favoritplats – bio ensam. Många tycker det är konstigt, men för mig är det ren frihet. Ingen som pratar, ingen som checkar telefonen, ingen som kommer för sent. Jag bestämmer när jag går, vilken film jag ser och när jag lämnar. Min vän var en gång rädd att se Shame ensam; jag övertygade honom och han tackade mig efteråt. Först ensamma biobesök var Lost in Space när jag var elva – då kändes det lite skrämmande, men sedan dess har det blivit en rutín.

På nätet diskuteras ämnet het. En stor grupp hävdar att bio är den mest naturliga ensamma aktiviteten. "Du sitter tyst i mörker, skillnaden mot att ha kompis är minimal," skriver en. Andra berättar att de sett fler filmer tack vare att de slipper organisera grupper. Några har till och med haft hela salen för sig ensamma och kallar det magiskt.

Read nextKVITTER I KALSONGERNA: MAN GRIPEN MED LEVANDE FÅGLAR VID GRÄNSEN

Men det finns även röster som känner obehag. En kommentator jämför med att äta ensam på restaurang – det känns som en onändig ansträngning för personalen. Andra menar att delad reflektion efter filmen ger ett extra lager av upplevelse. Debatten visar att skammen inte handlar om filmen i sig, utan om sociala normer.

Samtidigt slår Quentin Tarantino till på en ny arena. Hans första pjäs, satte i 1830‑tals Europa, följer skådespelaren Rupert Sebastian Thomas Jr. till Paris. Efter några provocerande ord om fransmän hamnar han i fara och resan över Kanalen blir en farlig äventyr. Pjäsen lovar Tarantinos skarpa dialoger, svärdssläger, akrobatik och en besättning med dygder som sätter skugga på helgon. Det är en hyllning till teaterns stora äventyrsepos och Hollywoods gyllene tid.

Klipprummet gräver djupare i båda historierna i dagens avsnitt.