När sjukhusnatten är som mörkast: En påminnelse om att du inte är ensam

Att sitta vid en sjukhussäng under de sena nattimmarna är en upplevelse som förändrar en människa i grunden. Det kalla, bleka skenet från monitorerna och det monotona pipljudet blir fonden till en av de svåraste existentiella striderna en förälder kan gå igenom. I dessa stunder är det lätt att känna sig helt övergiven, som om de böner man sänder upp bara studsar mot taket och försvinner ut i ett tomt intet. Många som går igenom denna mörka dal vittnar om en stark impuls att söka svar, att försöka förstå det ofattbara. Ibland leder detta sökande till en tröttsam kamp på nätet eller i det egna inre, där man försöker försvara sin tro eller argumentera mot de röster som menar att allt är meningslöst. En kommentator påpekar hur utmattande det är att ständigt försöka vinna intellektuella poäng när hjärtat blöder: ”Att argumentera för argumenterandets skull eller för sitt eget egos skull leder ingenstans.” En annan förklarar att när man väl möter det verkliga djupet av mänskligt lidande, bleknar behovet av att ha rätt i diskussioner; kvar finns bara behovet av närvaro. Det är i denna tysta närvaro som vi minns Benjamin Vo. Benjamin var en pojke vars liv var fyllt av en otrolig nyfikenhet och skaparglädje. Med ett skarpt sinne för teknik och programmering byggde han spel, appar och drömde om sitt eget virtuella flygbolag, ”con chim airlines”. Hans bubblande skratt kunde fylla ett helt rum, och hans generositet kände inga gränser – som när han ville ge hela sin spargris till sin sjuke morbror. Han var en pojke som såg världen som ett nätverk av system som hörde ihop, men viktigast av allt var hans djupa och enkla tro. När vi möter familjens sorg idag, ser vi också hur smärtan påverkar de efterlevande. Benjamins lillebror bär på en ständig längtan efter sin storebror, en önskan om att de fortfarande kunde sitta bredvid varandra och dela de vardagliga stunderna, som att spela tv-spel tillsammans. Det är en smärta som känns ända in i märgen på de föräldrar som måste fortsätta att leva, äta middag och finnas till för de barn som är kvar, samtidigt som en del av deras egna hjärtan har gått i förväg. I den katolska traditionen finner vi en särskild tröst i att Benjamin inte vandrar ensam i himmelen. Familjen känner en stark närhet till Sankt Carlo Acutis, den unge millenialsjälvklarade helgonet från Milano. De var båda hängivna datorer och eukaristin, och båda kallades hem vid femton års ålder efter att ha kämpat mot samma svåra leukemi. Att tänka på dem som två vänner som nu vandrar tillsammans i Guds ljus ger ett konkret hopp mitt i den djupaste sorgen. Själva grunden för detta hopp formuleras av Paulus i mässans läsningar, där han talar om Kristus som ”förstlingsfrukten”. Det är garantin för att döden inte har det sista ordet. För den förälder som vakar på sjukhuset ikväll är budskapet tydligt: Du är inte ensam, och denna sjukdom är inte ditt fel. Det finns ingenting du kunde ha gjort annorlunda för att förhindra detta. Vår kärlek är inte en tragedi, och i Guds stora skörd kommer varje förlorat barn att finnas bevarat. I det senaste avsnittet av vår podcast samtalar vi mer om hur vi kan finna tröst i dessa svåra stunder och hur vi vårdar minnet av Benjamin.