Autistisk rodent-ägare fruktar att bli som sin djurhämskotislkära – men är hon redan en bra ägare?

En autistisk rodent-ägare har fem guppiggor i en bur med 18 till 22 kvadratfot, får 6 till 16 timmars fri rörelse om dagen, och drömmer om att lägga till en hamster. Men hon är rädd. Inte för att hon inte vet hur man ska behandra djur – utan för att hon vet. Hon vet att hennes släktdotter samlade in katter i en hus som doftade av kattpe. Hon vet att hon inte vill bli som den.

Men hon är rädd att det är skrivet i blodet.

Read nextVarför flämtar Milo? Oron växer inför veterinärbesöket

Och sedan kommer Totoro – en 5 månad gammal toy poodle vars kreatinin spikade till 10,8 efter att den tidigare gått ner från 4,6 till 3,4. En hund som mullrig, älskade mat, lekte. Och sedan… ingenting.

Dessa två historier – en om att vilja ha fler, en om att förlora – är inte olika. De är samma. En kärlek som växer. En kärlek som försvinner. En fråga som aldrig besvaras: Är det okej att älska?

En person sa att medvetenhet är det viktigaste. Att 22 kvadratfot och 16 timmars fri rörelse är bättre än de flesta människors fysiska miljö. Att rädsla är en skydd.

En annan sa att det är en glidande sluttning. Att att drömma om att bli en «rodent-kattmamma» är en fara. Att autism och djurägande kan vara en fälla.

Och ibland – ibland är det bara en fråga om att hålla andan. Och vänta.

På våra vänstra kanaler, där de djupgående och känslomässiga debatterna körs – där värderar våra värderar detta på podden Pälsklingar.